Nov 10

Ironman Florida 2009

Ett utsålt Ironman Florida med 2500 deltagare. Jag anmälde ett år i förväg och då var jag väldigt motiverad och redo för att göra ett försök mot Hawaii. Men under året har fokus flyttats från triathlon till annat så träningen och förberedelserna har inte varit 100 %. Jag åkte till Florida med målet att ta pb och komma under 10 timmar vilket borde vara rimligt.

Jaha, lång flygresa och rätt så jobbigt och naturligtvis kom inte bagaget fram. Det gjorde iof inte så mycket eftersom dagen efter resan var rätt jobbig. Bagaget kom inte fram 24 timmar senare utan först dagen efter vid tiotiden. Nåja. Det blev en crosspass med 32 km cykel med intervaller följt av 20 minuter löpning.

Snabbt flög tiden fram och det blev fredag och dags att checka in cykeln och alla saker.  Det var en lång kö vid registreringen och nummerutdelningen, väldigt ineffektiv organisation. Dessutom mestadels gamla pensionärer och dom var inte snabba. Naturligtvis var det kö vid cykelincheckningen men de kollade ingenting så jag förstår inte varför det behövde vara 50 meter kö. De skulle behöva kolla armbandet och hänvisa oss till rätt ställe. Phuu.. vad trött jag blir. Cykel och löpbagen fick man lägga på asfalten i nummerordning inga problem, de skulle komma senare.

Racedags, och lite svalt eller kallt som jag säger. Mörkt och solen är på väg upp. Mycket folk i området och alla är lite spända.  Stötte ihop med Joakim Berggren vid nummermärkningen. Han stirrade så mycket på min gamla spif jacka att jag började prata med honom. Vi önskade varann lycka till. Kö ner till beachen var det också. Väl där så doppade jag mej och såg att det var en del vågor. När jag kom var havet lugnt men nu hade det börja blåsa upp mer.  Stod rätt långt fram i starten och tänkte på att  det var 1300 nybörjare och de simmar långsamt. Simstarten gick bra och de första två minuterna men sen var det plötsligt väldigt trångt och simmare överallt. Det var inte direkt roligt men det fanns inga andra alternativ än att simma på. Skräcken att någon ska simma över, sparka eller dra i en är det värsta. Men på båda Ironmantävlingarna jag har kört har varit väldigt stillsamma och vänliga i vattnet. Värsta simstarten var Kalmar ett år med inte så många deltagare och då var det krig i vattnet, förstår inte. Simma  rakt ut och en nittograderssväng och simma en bit och en nittiogradarare till och in mot land , två varv. Det var stöktigt och trångt hela första rakan och lite vågor men efter svängen kom solen emot oss och riktiga vågor. Wow. Hemvägen var rätt lugn och på andra varvet var det betydligt lugnare men man märkte hur svårt det var att styra rätt, vågorna och strömmarna gjorde att man fick korrigera hela tiden. Så jävla dålig kan jag inte ha blivit på ett år.

Nu kom vill amerikanernas servicevilja och effektivitet. Javisst ville dom hjälpa till att slita av våtrdräkten men när vi väl kom upp på området så fick man själv springa och leta fram sin cykelbag. Va åldigt trist faktiskt, kunde ha stått mer folk där. Obligatoriskt ombyte och sedan ut igen och samma procedur där folk stod och skrek nummer men inga cyklar kom fram. Den fick man hämta själv. Varför står dom där överhuvudtaget. Det blir bara de snabba och långsamma som får hjälp och själva tjusningen med sporten är att finna cykeln J.

Ut på cyklingen och nu märkte jag hur mycket folk det var eller hur medelsvenne jag simmar. Det var cyklister överallt och det var inga problem att drafta eller problem att unvika drafta. Tempot var lågt och jag hängde med  i drygt 30 snitt. Första milen tog det väldigt lugnt såsom man lärt sig. Sedan när vi kört klart i stan  och kom ur stan så jag ökade jag tempot. Låg i dryga 35 km/h och kände mej stark och komforttabel. Lite förenklat så var det cirka tre mil norrut , fyra mil österut och 1,5 mil söderut och fyra mil västerut och tillbaka samma väg som vi kom. När vi väl svängde av på rakan österut så var det motvind. Denna vind som alltid finns när man cyklar, hm.  Vägen var nästan spikrak och flack, upphetsande tallskog fanns att beskåda så det var bara ner i ställning och pressa. Det var nu som musklerna kroknade i kroppen. Ja, musklerna var det och snittet sjönk. Jag kunde inte pressa utan det fanns ingen power. När vi väl svängde söderut igen gick det fort och västerut gick det också snabbt, Ibland gick det ruggigt snabbt och jag kände mej stark medan i vissa stunder var jag helt utan ”styrförmåga”. Jag kom hem till det organiserade växlingsområdet och nu var fältet utspritt så de tog min cykel och jag fick min löparpåse. Inga problem och de smörjde in mej solskydd. Ut på löpningen och jag tänte, hm undra hur  det ska gå idag ?

Löpningen började lite stelt och trögt såsom det ska göra men redan efter ett par kilometer hade jag fått upp takten. Ledaren för damerna kom ikapp mej och jag hängde med henne ett bra tag innan jag var tvungen att släppa.  Redan vid 10 km började det såg segt och jag började känna mej trött.  Fortsatte kämpa till vändpunkten och en bit hemåt sen så började jag gå och springa. Kände att något pb blir det inte idag L. Så jag ändrade taktik och njöt av loppet istället. Gick och sprang växelvis. Vi sprang igenom villaområden och det var väldigt kul att kika in hos dom för i mitten av andra varvet blev det mörkt och stundtals kolsvart. De rutinerade löparna hade givetvis lampa på sig. Solen går ner rätt tidigt så det blir rätt fort mörkt. Förfarande varmt och kul att springa igenom villaområden i mörkret, något som man annars inte hade gjort. Vid sista km stod ett killgäng och bjöd på öl. Naturligtvis tog jag en mugg och upploppet gick väldigt bra, hade ett bra löpsteg och kände mej stark.

Kö efter målgång, pizza efter målgång. Nu visade det sig att man själv fick leta reda på sin påsar och löparpåsen med cykelgrejor låg inte i ordning utan i ett hög om 50 eller hundra. Turligen hittade jag min bag rätt snabbt och dom andra också. Det gick smärtfritt. Bara en cykeltur på 7 km till hotellet.

Sammanfattningsvis var det en bra tävling om än inte lika bra som Lanzarote. Skön bana, svenne väder och lite köigt. Den långa resan och dygnsförskjutning var nog jobbigast och nästa Ironman kör jag nog i Europa. Lanzarote eller något annan välorganiserad tävling.