Nov 10

Ironman Florida 2009

Ett utsålt Ironman Florida med 2500 deltagare. Jag anmälde ett år i förväg och då var jag väldigt motiverad och redo för att göra ett försök mot Hawaii. Men under året har fokus flyttats från triathlon till annat så träningen och förberedelserna har inte varit 100 %. Jag åkte till Florida med målet att ta pb och komma under 10 timmar vilket borde vara rimligt.

Jaha, lång flygresa och rätt så jobbigt och naturligtvis kom inte bagaget fram. Det gjorde iof inte så mycket eftersom dagen efter resan var rätt jobbig. Bagaget kom inte fram 24 timmar senare utan först dagen efter vid tiotiden. Nåja. Det blev en crosspass med 32 km cykel med intervaller följt av 20 minuter löpning.

Snabbt flög tiden fram och det blev fredag och dags att checka in cykeln och alla saker.  Det var en lång kö vid registreringen och nummerutdelningen, väldigt ineffektiv organisation. Dessutom mestadels gamla pensionärer och dom var inte snabba. Naturligtvis var det kö vid cykelincheckningen men de kollade ingenting så jag förstår inte varför det behövde vara 50 meter kö. De skulle behöva kolla armbandet och hänvisa oss till rätt ställe. Phuu.. vad trött jag blir. Cykel och löpbagen fick man lägga på asfalten i nummerordning inga problem, de skulle komma senare.

Racedags, och lite svalt eller kallt som jag säger. Mörkt och solen är på väg upp. Mycket folk i området och alla är lite spända.  Stötte ihop med Joakim Berggren vid nummermärkningen. Han stirrade så mycket på min gamla spif jacka att jag började prata med honom. Vi önskade varann lycka till. Kö ner till beachen var det också. Väl där så doppade jag mej och såg att det var en del vågor. När jag kom var havet lugnt men nu hade det börja blåsa upp mer.  Stod rätt långt fram i starten och tänkte på att  det var 1300 nybörjare och de simmar långsamt. Simstarten gick bra och de första två minuterna men sen var det plötsligt väldigt trångt och simmare överallt. Det var inte direkt roligt men det fanns inga andra alternativ än att simma på. Skräcken att någon ska simma över, sparka eller dra i en är det värsta. Men på båda Ironmantävlingarna jag har kört har varit väldigt stillsamma och vänliga i vattnet. Värsta simstarten var Kalmar ett år med inte så många deltagare och då var det krig i vattnet, förstår inte. Simma  rakt ut och en nittograderssväng och simma en bit och en nittiogradarare till och in mot land , två varv. Det var stöktigt och trångt hela första rakan och lite vågor men efter svängen kom solen emot oss och riktiga vågor. Wow. Hemvägen var rätt lugn och på andra varvet var det betydligt lugnare men man märkte hur svårt det var att styra rätt, vågorna och strömmarna gjorde att man fick korrigera hela tiden. Så jävla dålig kan jag inte ha blivit på ett år.

Nu kom vill amerikanernas servicevilja och effektivitet. Javisst ville dom hjälpa till att slita av våtrdräkten men när vi väl kom upp på området så fick man själv springa och leta fram sin cykelbag. Va åldigt trist faktiskt, kunde ha stått mer folk där. Obligatoriskt ombyte och sedan ut igen och samma procedur där folk stod och skrek nummer men inga cyklar kom fram. Den fick man hämta själv. Varför står dom där överhuvudtaget. Det blir bara de snabba och långsamma som får hjälp och själva tjusningen med sporten är att finna cykeln J.

Ut på cyklingen och nu märkte jag hur mycket folk det var eller hur medelsvenne jag simmar. Det var cyklister överallt och det var inga problem att drafta eller problem att unvika drafta. Tempot var lågt och jag hängde med  i drygt 30 snitt. Första milen tog det väldigt lugnt såsom man lärt sig. Sedan när vi kört klart i stan  och kom ur stan så jag ökade jag tempot. Låg i dryga 35 km/h och kände mej stark och komforttabel. Lite förenklat så var det cirka tre mil norrut , fyra mil österut och 1,5 mil söderut och fyra mil västerut och tillbaka samma väg som vi kom. När vi väl svängde av på rakan österut så var det motvind. Denna vind som alltid finns när man cyklar, hm.  Vägen var nästan spikrak och flack, upphetsande tallskog fanns att beskåda så det var bara ner i ställning och pressa. Det var nu som musklerna kroknade i kroppen. Ja, musklerna var det och snittet sjönk. Jag kunde inte pressa utan det fanns ingen power. När vi väl svängde söderut igen gick det fort och västerut gick det också snabbt, Ibland gick det ruggigt snabbt och jag kände mej stark medan i vissa stunder var jag helt utan ”styrförmåga”. Jag kom hem till det organiserade växlingsområdet och nu var fältet utspritt så de tog min cykel och jag fick min löparpåse. Inga problem och de smörjde in mej solskydd. Ut på löpningen och jag tänte, hm undra hur  det ska gå idag ?

Löpningen började lite stelt och trögt såsom det ska göra men redan efter ett par kilometer hade jag fått upp takten. Ledaren för damerna kom ikapp mej och jag hängde med henne ett bra tag innan jag var tvungen att släppa.  Redan vid 10 km började det såg segt och jag började känna mej trött.  Fortsatte kämpa till vändpunkten och en bit hemåt sen så började jag gå och springa. Kände att något pb blir det inte idag L. Så jag ändrade taktik och njöt av loppet istället. Gick och sprang växelvis. Vi sprang igenom villaområden och det var väldigt kul att kika in hos dom för i mitten av andra varvet blev det mörkt och stundtals kolsvart. De rutinerade löparna hade givetvis lampa på sig. Solen går ner rätt tidigt så det blir rätt fort mörkt. Förfarande varmt och kul att springa igenom villaområden i mörkret, något som man annars inte hade gjort. Vid sista km stod ett killgäng och bjöd på öl. Naturligtvis tog jag en mugg och upploppet gick väldigt bra, hade ett bra löpsteg och kände mej stark.

Kö efter målgång, pizza efter målgång. Nu visade det sig att man själv fick leta reda på sin påsar och löparpåsen med cykelgrejor låg inte i ordning utan i ett hög om 50 eller hundra. Turligen hittade jag min bag rätt snabbt och dom andra också. Det gick smärtfritt. Bara en cykeltur på 7 km till hotellet.

Sammanfattningsvis var det en bra tävling om än inte lika bra som Lanzarote. Skön bana, svenne väder och lite köigt. Den långa resan och dygnsförskjutning var nog jobbigast och nästa Ironman kör jag nog i Europa. Lanzarote eller något annan välorganiserad tävling.

maj 26

Ironman Lanzarote 2008.05.24

Ironman Lanzarote 2008.05.24

Förberedelserna var ganska bra, helt ok simträning, många långa cykelpass, dock inte tillräckligt många, långa och hårda enligt min bedömning så här i efterhand. Halva mars och de två sista veckorna gick bort på löpträningen, skador och sjukdom. Det kunde dock ha varit värre.

Morgonen började kl 04.25, klockan 05.15 träffades vi i receptionen och gick iväg till växlingsområdet, en promenad på 15 minuter. Det var full fart i växlingsområdet och jag gjorde två toalettbesök innan jag krängde på mig våtdräkten och smörjde in valda kroppsdelar. Sen gick jag ner till den ännu mörkare simstarten, placerade mig i 65 min gruppen, längst till höger för att slippa den värsta propellern. Det visade sig att jag fick en riktigt bra simstart. Inga armbågar, inga sparkar, ingen som ville simma över mig osv..En mycket bättre simstart än Kalmar. Alla tog det försiktigt och visade respekt för varandra tyckte jag, ingen hets. Jag var iof lite för snabb grupp men det flöt på ganska bra i alla fal, blev om simmad av många, det var inte många som jag simmade förbi. Efter första varvet låg jag enligt schemat, ganska bra till och simmade andra varvet väldigt snålt och effektivt, tappade dock tekniken efter drygt 3000 meter men det visade sig inte ha något direkt genomspegling på totaltiden på simningen. 1.15 och det är jag nöjd med, precis enligt schemat. Springa upp från stranden till växlingsområdet gick bra, hämta sin påse och springa in i tältet. Svetsningen på påsen gick sönder, där jag skulle lägga våtdräkten. Stoppade ner våtdräkten och simglasögonen och sa något till funktionärerna men det hade ingen tejp utan de rullade bara ihop den trasiga påsen, sista gången jag såg dom grejorna tänkte jag och sprang mot cykeln. Många hade tagit på sig cykelskorna i tältet och klampade de 200-800 meter man måste för att hitta sin cykel. Jag hade satt fast skorna på cykeln och kunde springa mycket fortare igenom hela cykelparkeringen. Ett smart drag. Väl uppe på cykeln så var det ganska avvaktande cykling. Jag kände mig stark men fick hålla igen, körde trots allt om en hel del folk. Efter 15 km kom den första riktiga stigningen, cykla uppför i typ 15 minuter är ingenting man gör i Sverige vanligtvis. Men det var ingenting mot vad som skulle komma. Långa rakor med motlut, man ser flera kilometer framåt i motvind och två bergstoppar. Första bergstoppen var hårdast att ta sig uppför i slutet av backen var stigningen ganska brant och en del framför mig började sick sacka för att det skulle gå lättare. Jag bara tryckte allt jag kunde och kom upp till slut. Väl uppe så stannade jag och pissade, nöjt lite av utsikten. Nedförskörningen blev inte riktigt planerad drack inget innan serpentinerna började utan fick koncentrera mig på kurvtagningarna. Cykeln är ganska överstyrd men det gick hyfsat i varje fall. Fort och kallt blev det på vägen ner jag satt och huttrade på cykeln. Val nere i dalen genom en by och kraftigt uppför igen. Den andra stigningen var inte riktigt lika svår mest desto vackrare, fin utsikt på vänster sida. Väl uppe på toppen och påfyllning av vätska så bar det uför. En härlig utförskörning, länge och fort gick det, ibland ryckte det till i styret så jag vågade inte ligga i tempobågen utan höll båda händerna på styret och försökte vara så liten som möjligt. Men rätt vad det var så kom två spanjorer cyklande i bredd förbi mig, liggande i bågen och snackade med varann. Det gick väldigt fort men de hade väl en lite annan rutin på nedförskörning. Sen kom vi till en flackare parti med vinden ryggen och nu skulle det gå undan.Men krafterna var helt slut, främst gluteus men även korsryggen ville inte vara med. Den snabba hemkörningen blev ett harvande i 25-30 km/h. Tappade inte så mycket placeringar men körde inte ikapp så många heller. Sista milen kom många ikapp och då hade jag slagit av lite på farten, men det var precis som om många ville klämma ur det sista ur kroppen innan löpningen. Det var härligt att se växlingsområdet. 7.02 blev tiden på cyklingen

Under tiden jag sprang med cykeln i växlingsområdet och ut för att hämta bagen så insåg jag att benen var helt slut. Insåg också att någon startplats i Hawaii skulle det inte bli i år. Så väl ute på löpningen sprang jag till första vätskekontroll vilket borde ha varit 1-1,5 km och under tiden låste sig nästan ryggen ett par gånger, jag började gå efter vätskekontrollen och koncentrera mig på att njuta av loppet istället. Det är sällan man får tillfälle till detta. Jag stannade vid en storbildskärm och såg när vinnaren gick i mål. Det var skoj. Sen finns det alla varianter av löpare, bra dålig och de som lever i sin egen värld. De som springer men jag går lika fort osv.. Jag saknade lite musik längs vägen som på SM och andra lopp brukar ha längs efter banan. Efter ett tag blev det tråkigt och långsamt att gå, jag började springa istället och så pågick längs hela vägen, ibland sprang jag och ibland gick jag. Så det var inga maraton blytunga ben som gick imål. Roligt att få skaka hand med tävlingsledaren som gör detta med samtliga och har förmodligen gjort det i 17 år också.

 

Det var en väldigt bra arrangerad tävling, förutom att registreringen ligger på club la santa förstås. Jag gillar verkligen ön och kommer garanterat åka dit mer, cykelbanan är precis i min smak, hård och oberäknelig. Trots allt så kostar det pengar och vore det inte för denna begränsning så skulle jag anmäla mig idag. Resan vara förstås också helt sjukt jobbig och det fick jag sota för hemma. 39-40 graders feber i tre dagar är inge vidare.

 

134 684 809 Krister Hällgren SWE 01:15:00 05:31 07:02:28 08:27 04:29:38 13:01:02