Vätternrundan 2015 – den femte i ordningen också.

Senaste jag åkte runt Vättern var 2001 och då gick det en bit under 10 timmar, sedan dess har jag inte haft tid att köra Vättern och det har inte passat i mitt schema med verkligheten.

Men i år var det dags för min femte runda och det blev lite speciellt måste jag säga. Det har hänt en del på 14 år och konstigt är det väl annars. Det är en mycket mer hets om tider och var och varannan kör i team. Det är nästan så att vi som kör solo är i minoritet. Nu är det kanske inte så i verkligheten eftersom det är massor av folk i olika nivåer. Men ibland känner man sig nästan som varböld som bara åker längst bak i dessa ”proffsklungor” . Det vill inte heller ha draghjälp och det kan man också förstå. Jag håller helt med Fritz att man borde separera teamkörningen med solokörningen. Det skulle skapa en bättre vätternrunda. Dela upp det på två dagar och låta alla som har team för köra separat och de andra dag två . Då skulle det bli mer renodlat, men färre olyckor vet jag inte, verkar vara de i teamen som kraschar mest. Intressant att dom döljer stastiken på olyckor på vätternrundan också . Det är bara ett bevis på att det ökar och troligen blir allvarligare olyckor. Jag såg fyra olyckor under min färd och under mina fyra tidigare rundor såg jag inga . Så det har visst blivit betydligt värre och i år var det dessutom väldigt bra förhållande. Jag kan tänka mej hur det ser ut när det är lite värre förhålllande.

Men till racet, kom iväg bra och hakade på ett göteborg lag som jag höll mej tätt intill under första 70 km, sedan vek de av in i depån. De ville absolut inte ha någon draghjälp och va rätt hårda på det.. Vi var ett gäng som låg bakom dom och surfa på. Sedan in i Jönköping och ut och fick lite medvind i morgonkvisten. Medvinden tillgtog sedan och jag höll ett hyfsat tempo fram till Hjo där jag bestämde mej för att stanna och kissa och fylla flaskan, ta två bullar och ta av lite kläder. Kände att det skulle funka rätt bra att springa en mara också . Steg på igen och hade turen att få köra ihop med ett ride of hope gäng.. i ett antal mil i bra tempo , men sedan fick en av dom punktering och hela gänget stannade. Då fick jag för första gången köra lite själv och det är liksom där jag känner mej mest trygg, solokörning är min grej och det kändes bra. Men bara efter några kilometer kom ett gäng och jag hakade på dom. Men sista 50 km hade jag lite svårt att hänga med och fick släppa och sista 20 km solokörde jag och njöt mest av de fina vägarna. Tidigare så körde man stora vägen sista biten, men nu vek man av och körde på mindre vägar vilket va roligare och finare. In och köa 20 minuter för att få sin medalj va inte riktigt så proffsigt tycker jag.

Vätternrundan firade 50 år och jag skulle vilja se full statstik på tävlgande, brytande, ambulansutryckningar, benbrott, skallskador, kön osv.. men det vågar dom inte visa vilket är väldigt dåligt. Tävlingen består numer av svensk klassiker folk, folk som vill utmana sig själv, men mest av vita män i teamkläder som leker cykelpoliser och kör på sub tider. och återkommer varje år och lever för denna tävling

Jag tycker inte man ska behöva vänta 20 minuter på att gå i mål på ett sånt här stort arrangmang och tycker inte alls det är prisvärt. Dessutom tycker jag att man utsätter sig själv för en väldigt stor risk när man kör vätternundan. Jag kommer igen om 10 år och ser hur det har utvecklats under den tiden.

2015-06-14 22.41.00

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *